jag är rädd, kan inte sova. hatar denna känsla. känns som allt jag bryr mig om  kommer vända mig ryggen till. att bli lämnad  är så hemskt.  jag tror att det ständigt är fel på mig för att dom inte vill ge mig chansen att bevisa att jag också kan vara så underbar inte bara ''hon'' utan någon för någon. jag känner mig så liten och svag. och jag grubblar och tänker ''varför just jag  och vad är det för fel på mig'' men i grund och botten är det nog inte fel på mig, mina handlingar däremot är så oerhört fel. men det är dom här känslorna ni ger mig som får mig att göra så som jag gör, vill bara lägga ner, glömma och gå vidare. men ni ger mig inte chansen att få känna mig bra som jag är.  har träffat så många som verkar vara helt underbara, sen visar det sig att allt det gulliga, underbara, inte var sant utan bara tomma ord. dom kände efter just för stunden,  eller inte ens det, dömde mig, lärde inte känna mig. sket i mig totalt för att jag inte är så fin och perfekt som dom hoppats på. men dom tänkte inte alls på hur jag skulle tolka och vilka effekter det  får i efterhand. vill inte leva ensam, vill inte bli sårad mer. jag orkar inte mer. hade jag verkligen berättat allt som jag vill, sanningen bakom allt, hade du aldrig förstått. men jag kan inte leva i denna bubbla länge till för att det jag gjorde var så fruktansvärt fel och jag ångrar det in till det sista.

vill bara rensa ditt minne, hålla om dig och låta dig hitta den rätta för dig istället för att såra dig. känslan av att att ständigt hålla inne vad jag så otoligt gärna vill berätta för dig, är fruktansvärd. jag vill så gärna, men det går inte, än.  för då skulle jag inte kunna gå till skolan utan att gråta innombords för vad jag ställt till med. du är underbar och förtjänar så mycket mer än mig. jag är säker på att jag aldrig  haft en chans att bevisa att det är mig du gillar, om du bara visste som det var. för folk nu för tiden är så dömande, syftet från börjar var egentiligen ingenting. bara att bevisa att jag  är bra som jag är. att dom skulle vara villiga att lära känna min personlighet innan dom gav mig dissen. men jag får aldrig dom chanserna för dom ger mig aldrig någon chans att bevisa. det kom till att bli så himla mycket mer än det börja som, jag vill bara sluta. men jag kan inte för jag vill inte mista dig, även om jag vet att det i slutändan inte kommer hålla. vill verkligen berätta för du är värd så mycket mer, men rädslan av att mista känslan jag får varje gång jag tänker på dig är hemsk. du ser mig bara som en av alla andra, en som inte är värd att lära känna. jag kämpar med detta varje dag, jag vill också ha en chans att få visa att jag inte är så som alla behandlar mig. därför, blev det så här. när du förstår vad jag menar vill jag att du ska veta att jag är så himla ledsen och önskar att det aldrig hänt. kommer nog aldrig få en chans, det är jag inte värd så som jag hållt på heller. men mitt hjärta vill ha dig nära, jag vill le som en idiot så som jag gör när jag får ett sms från dig eller tänker på dig. jag vill kunna le och se dig glad tillsammans med mig. men bara i mina tankar får jag lära känna dig mer, vi är så lika på många sätt, vi förstår varandra. och allt jag sagt, hur jag är, vad jag gillar, hur jag tänker, är sant. allt. vill kunna bli hon som är perfekt för dig i dina tankar, men jag vet att det är omöjligt.

jag vet att jag egentilgen inte känner dig, jag vet din historia men jag känner dig inte, när man känner någon har man träffat den personen många gånger, stöttat den, fått den personen att öppna sig för en. inte förens då känner man en person. men jag har ändå känslorna i mig, att det är dig jag vill lära känna mer, att det är i din famn jag vill vara. har aldrig känt så här förut, och tro mig det är sant. sen är det den där jävla siffran jag bara vill spy på, som många använder som ursäkt. siffran gör dig inte till hur gamal du egnetilgen är, utan erfarenheter och ditt sätt att tänka och agera. i juni ska jag berätta, när allt är över. det lovar jag. men jag vill inte dra ut på tiden ännu mer och bete mig som en osäker idiot. hoppas du en dag kan förlåta mig och inse att jag inte menade att såra dig eller något alls. det bara blev så..